Skogsmullen har hittat tillbaka till sin sida, som nu är uppdaterad med nya priser, erbjudanden och gällande info! Jag har länge bara använt mig av facebook för att nå ut till mina kunder, MEN nu är det mycket på gång och många nyheter på väg in så därför räcker inte facebooken till längre. Hoppas ni är nyfikna och längtar lika mycket som jag!
2017 här kommer jag!
Jag har inte öppnat mig, berättat något om Thyras bortgång till er än, fast det snart gått ett halvår. Det är en sorg som jag inte riktigt kan eller vågar ta på, för beslutet var mitt. Hur avgör man om det verkligen är rätt att avsluta ett liv i förtid? Hur kan man vara säker på att det inte lönar sig att fortsätta kämpa? När Nasses föl drygt två månader senare också försvann ur framtiden så blev det för mycket. Hur tar sig folk igenom sånt här? Jag jobbar i äldrevården, jag är nära bekant med döden och jag tror inte att allt slutar när man lämnar sin kropp. Man vänjer sig inte, men lär sig hantera döden. Men varför känns det som att jag hela tiden försöker pussla ihop spillror av mitt liv från tiden som var innan allt hände? En dag kanske jag orkar berätta, men den dagen är inte här än.
”Hej Thyra! Jag är en vän till Klara.
Åh, Klara! Min underbara fina människa. Jag kan sakna henne ibland. Det var en fin tid tillsammans.
Är det något du vill berätta?
Jag är fri här. Jag minns mitt liv och tar lärdom av det som hänt, men det är inte lika nära. Här är jag fri utan de mentala låsningar jag hade, utan några problem med kroppen. Kan springa över ängarna. Har mött Nasses föl, allt är i sin ordning där. Det var meningen att det skulle bli som det blev.
Vet du om att Klara är ledsen över det snabba avslutet?
Det behöver hon inte vara. Jag var med på det, jag var förberedd. Och jag såg fram emot att bli fri, det kändes skönt. Jag visste att jag var mycket, att det hade hänt så mycket i mitt liv, så mycket som gjorde mig svår. Jag förstår beslutet och jag är tacksam över att det blev som det blev, både att jag kom till Klara och med detta beslut. Det blev bra så här.
Vad vill du lära Klara?
Allt! Vi har lärt varandra otrolig mycket om ömsesidig tillit, om att få sin vilja fram, bli lyssnad på, få göra det man vill göra. Klara var otroligt fin mot mig, delade mina problem och svårigheter, hjälpte mig att läka. Men vad jag vill lära henne? Jag ville lära henne om energier i frihetsdressyren, om hur vi kunde hitta ett språk tillsammans. Vi kunde ha gjort mycket där! Jag ville lära henne hur hon hjälper någon att hitta ut ur sitt skal, ville visa henne glädjen över de små framstegen, de första gångerna jag som häst provar att erbjuda något själv. Jag ville ge henne den glädjen.
Det finns mycket annat jag hade kunnat lära henne också, på ett djupare plan. Hade kunnat lära henne om meningen med allt, med vartenda steg, med vartenda uttryck, med varenda sten. Allt har en mening och i allt finns en själ. Tillsammans med alla andra själar runt omkring hade jag kunnat hjälpa till att öppna upp. Men hon var inte riktigt redo för det än. Nu hjälper småtjejerna henne istället, det är fint. De börjar från början. Jag visste inte riktigt hur man skulle börja från början, jag visste bara att det gick att öppna upp så otroligt mycket. Jag hade kunnat lära om tidsperspektiven, att gå framåt och bakåt i tiden, att hitta sitt ursprung och sina själsminnen. Att hitta början, hitta vart allt kommer från. Hade kunnat visa djupa meditationer för att komma till insikt. Men var inte orolig, allt kommer till dig förr eller senare i alla fall. I precis den ordning det ska.
Säg till Klara att jag älskar henne.”
Sessionen är utförd av Trollungens djurkommunikation i träning för att kommunicera med avlidna djur.
Jag har skapat en ny blogg. Jag vet inte hur framtiden för någon av bloggarna ser ut, bara att jag har så mycket som jag behöver skriva av mig. Som inte hör hemma på en hästblogg.
Imorse fick jag healing igen av duktiga Emeli som ni hittar på Wernessage!
”Jag använde mig i dag av Månljushealing som jag går en kurs i nu och den går mest på emotionella problem. Men den är ändå universell som all healingenergi är.
Du hade ett litet motstånd i bröstkorgen. Dina ben känns mycket bättre men kände ändå av en tyngd i dem. Du hade blockeringar under dina fötter. Dina ryggmuskler på höger sida var spända och kändes rätt hårda. Jag kände av en ganska stor skillnad mellan höger och vänster sida i muskelmassa eller möjligen energi. Du kändes mindre på vänster sida.
Jag gick igenom ditt endokrinasystem och både binjurar och pancreas kändes trötta eller inte riktigt igång. Thymuskörteln och sköldkörteln var snarare överjobbade de jobbade för fullt. Tallkottkörteln kände jag mest en ojämn energi i. Det jag gjorde var att lägga till energi till de som behövde, ta bort /lugna de som hade för mycket och stabilisera den som var ojämn.
Jag kände av en kluvenhet i dig och jag såg det så att ditt huvud var delat på mitten. Det finns en själslig trötthet hos dig som har jobbat sig igenom många tidsåldrar och ännu med mycket motstånd. Denna trötthet kommer lätta mer och mer när du kommer närmare det som du ska göra i livet.
Jag vet inte om du vet hur den keltiska guden Cernunnos ser ut men han har hjorthorn som sticker ut från huvudet. Detta låter lite konstigt men jag fick upp en bild på dig när du står i skogen, grönklädd och med hjorthorn. Du kändes hemma där med djuren vid din sida och träden som beskydd. Du känner en längtan om enkelhet. Du känner en saknad efter ditt ursprung och bilden jag fick hör ihop med ditt ursprung.”
Rådjurshorn dock, men jag tycker att bilden passade.
När Emeli skickat vad hon kommit fram till så bröt jag ihop. Den här tröttheten som gör att jag knappt håller ögonen öppna efter 15 på eftermiddagen, längtan efter den lilla gården mitt i skogen där jag kan leva på det jag gör. Längtan efter livet som min själ skriker efter. Det är inte bara inbillning, Emeli bekräftade det. Ångesten över att det här livet känns så långt bort, ångesten över att behöva leva i ekorrhjulet tills jag kan göra verklighet av livet jag är tänkt att leva. Sorgen över att vara här.
Tack Emeli ❤
Igår var det dags för Bea att prata med Bill och Bull, eller Juli och Jazza som de egentligen heter. Jag ska vara ärlig, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kan det komma något vettigt ur dessa flamsiga tonårstjejer? undrade jag. Det kom en hel del.
JULI:
Vad vill du berätta?
Jag trivdes bra där på gården, det var mysigt. Men det var mycket som hände, mycket vi lärde oss, mycket vi gjorde, blev mycket för Klara också. Nu är vi hemma igen och försöker landa lite. En ny flytt är på gång, det blir säkert bra. Skönt att bara vara familjen igen, inga andra utomstående. Hästarna, Klara och Izor, det är vi som är familjen. Jag tycker om det vi gör tillsammans och jag är glad att jag bor här. Var lite orolig när vi fick veta att vi skulle säljas och flytta… Men det här är väldigt bra, jag är faktiskt lyckligare här!
Här får jag göra saker, lära mig saker och utvecklas med en så fin människa. Klara är en förebild. Hon kan verkligen inspirera! Både djur och människor. Finns så mycket kunskap inom henne också, hon får hjälp av andra djur och människor att ta fram den och utvecklas mer. Hon kommer verkligen bli superbra! Hon är såklart redan bra, men det kan bli ännu bättre! Så stolt över henne och att hon är min matte. Här vill jag stanna, utvecklas och vara.
Det är bra med den här flocken just nu, den behöver inte vara större. Kanske något föl från någon av oss, men inte fler hästar utifrån. Det är bra såhär! Istället kan vi utvecklas, vi som redan är här. Akademisk, frihetsdressyr, upptäcktsfärder i skogen, western (ridning för de stora, ledd trail för de små går ju faktiskt), hoppa lite, tricka.
Liesma är grunden, stommen, den som håller ihop. Hon läker oss och tar hand om oss. Rocky och Kadi vaktar och försvarar, de har delat på det ansvaret mellan stor och liten. Vi andra har olika uppgifter, jag och Jazza för in buset och leken. Nasse är väldigt mycket i sin egen utveckling, kan inte ha en stor uppgift just nu. Men även där blir vi viktiga, vi muntrar upp och leker i gång henne lite, får henne att må bättre. Alla är vi viktiga för att det ska bli balans. Även Klara och Izor!
Det är ett väldigt bra liv det här, jag är verkligen lycklig, nöjd och glad! Här vill jag stanna.
Vad behöver Klara få veta?
Att jag älskar henne och att jag vill stanna här. (Känner en längtan efter föl i flocken.) Vi sörjer allihop Nasse och hennes föl, men det kommer nya chanser. Jag ser verkligen fram emot detta! (Känns som att hon och/eller Jazza också kommer få föl i framtiden.)
Vad vill du göra mer av?
Körning och akademiskt. Där vill jag sätta mitt fokus nu, verkligen utvecklas! Trickträna är roligt, men det kan vi göra sen. Nu vill jag göra saker! Upptäcka mig själv och vad jag kan göra med min kropp och med mitt huvud.
Vad behöver Klara få veta?
Jag har viktiga saker att berätta! (Medan jag pratar med Juli). Precis som hon sa, Klara ska bli något stort. Healingen måste komma med, och djurkommunikationen. Hon behöver öppna sina sinnen och sina blockeringar, låta kraften flöda fritt genom energikanalerna. Samtidigt behöver du öppna upp utåt och komma i kontakt med allt runt omkring. Jorda dig och samtidigt låta tanken växa uppåt, vara i kontakt med alla runt omkring. Vara ett med allt. Du kan ju det, inget konstigt med det! Alla kan detta vet du väl.
Det är bra att du börjat söka inåt, mot kontakten med dig själv (att du frågar dig själv om svar). Det kan du sen söka uppåt för vägledning. Åh, finns så mycket att lära. Jag kommer hjälpa dig med healingen, lösa upp energiflödet och visa dig hur du kan använda det. Men Bea kan lära dig det andra, hon gör samma sak nu.
Vad vill du göra mer av?
Trickträna, stegra!! Ligga, rulla runt, sitta. Kadi är också häftig när han trickar! Han kan så mycket och folk uppskattar det så mycket. Jag vet att han blir lite irriterad och trött på det, men jag vill gärna visa upp mig och visa vad jag kan! Nu behöver bara Klara plocka fram detta.
Kan du berätta mer kring healingen?
Visar bara återigen energierna som cirkulerar i din kropp.
Att vara utan saker får en att ta tillvara på dem och uppskatta dem på ett annat sätt när man upplever dem igen. Det kan handla om precis vad som helst. Nu när jag lämnat livet på Kläppen bakom mig och är tillbaka i Örebro så lägger jag märke till många sånna saker. Det kan vara små saker som hur smidigt det är att bara kliva raka vägen in i duschen istället för att vänta på att vattnet ska hinna få upp värmen för att slippa duscha under isbitar. Eller en sån sak som att kunna stänga toadörren, eftersom vi tvingats leva de senaste månaderna med en förlängningssladd från köket in till badrummet så att vattenpumpen fungerat. Eller vad sägs om detta: FINT, FRÄSCHT HÖ SOM HÄSTARNA INTE BLIR SJUKA AV TILL TYP HALVA PRISET JÄMFÖRT MED SKITFODRET VI HAFT PÅ KLÄPPEN. Jag skulle kunna rabbla upp en lång lista av saker som jag känner mer uppskattning och tacksamhet över nu när jag kommit hem. Även om flytten till norr inte blev som det var tänkt, alls, så är jag väldigt tacksam över att jag tog mig iväg för att det har bidragit med så himla mycket i min personliga utveckling.
Mest av allt uppskattar jag att mina vänner finns bara ett stenkast bort. Jag har insett hur mycket det betyder för mig.
https://www.instagram.com/p/BFVsRS_QnqI/?taken-by=klaraforsstrom
Känn dig inte ledsen. Jag sörjer mitt föl, men det var så det skulle gå. Jag visste det redan. Sorg är något jag måste bearbeta, måste lära mig det. Så jag måste utsättas för det. Ja, jag hade velat ha ett nytt föl, jag kan bli en bra mamma och jag har Liesma, Kadi, Rocky och de andra till hjälp. Jag är disträ för jag bearbetar detta, det går på djupet nu. Allt rensas ut. Healing kan hjälpa, rena chakran. Rensa ut både mentalt, fysiskt och andligt, med örter och behandling. Jag kommer snart tillbaka, bättre än någonsin förr. Det var meningen, allt har en mening. Hon vet redan att det inte blir med Gino, en nöjd och spännande känsla kring detta.
Umgänge behöver vi, tid tillsammans. Sen sakta börja med träning igen, börja göra saker. Vi klarar så mycket tillsammans! Du är så underbar Klara, är så lycklig att jag är din häst och du är min människa, att vi är tillsammans. Du har hjälpt mig så mycket! Det finns så mycket mer vi klarar av nu än vad vi gjorde förut, det gör mig lycklig och stolt, både stolt över mig själv och stolt över dig och oss tillsammans.
Kadi är min trogna vän, han vaktar och beskyddar mig. Gör att jag kan slappna av och koncentrera på mig själv ibland. Men just nu har jag lite svårt att riktigt få kontakten med honom, har blivit lite som främlingar inför varandra. Det kan nog dröja längre tid innan vi helt har hittat tillbaka. Men en dag så. Liesma känns mer nära mig just nu. Hon tröstar och tar hand om, säger ibland åt mig att rycka upp mig om det blir för jobbigt. Hon finns där. Rocky håller koll på alla. Småtjejerna är fortfarande unga, men de behövs för att skapa liv och glädje i flocken. Sväljis och Julia är en del, men fortfarande inte samma del i delen. Vi hjälps åt och tar hand om varandra, men det sista saknas.
Nu är det ändå snart dags att flytta och splittras. Sen blir det flytt igen. Ja, lite jobbigt är det. Men det är för Klaras skull vi följer med och hon gör det för vår och alla andra hästars skull. Det blir bra, vi ska finnas där och stödja. Hon måste komma ihåg att hon kan komma ut i flocken för att finna lugn och harmoni, vi hjälper till att skänka henne det. Hon skrattar och slappnar av, blir fylld av kärlek när jag vill bli kliad. Det är nästan mest därför jag gör det ibland, men det är väldigt skönt att bli kliad också. Vi är en bra familj, Izor också. En bra familj där vi tar hand om varandra samtidigt som var och en tar hand om sig själv och tar hand om sina uppgifter. Det är bra.
Jag älskar henne. Hon gör sitt bästa för oss, ser alltid till vårt bästa. Oavsett vad. Och jag är trygg här, vet att jag får stanna.
Hade kunnat fortsätta prata, tycker om det. Klara behöver öppna upp och prata mer med oss. Hon kan det, både vi och hon vet det. Till viss del gör hon det redan, det behövs bara lite mer. Och det behövs tillit till sig själv och till oss, till alla tillsammans, att vi klarar det.
Imorse när jag vaknade väntade sessionen med Nasse som Bea haft. Innan jag hunnit komma till andra meningen så strömmade redan tårarna, min fina fina vän. Nu när jag läser igen så trycker tårarna upp i ögonen ännu en gång. Jag är lyckligt lottad som har Nasse i min familj ❤
Minns ni Emeli Werner som gav healing till mina hästar för ett bra tag sedan? Jag är, som ni vet, nyfiken på att testa allt som räknas som andligt, medialt och oförklarligt. Emeli utvecklas hela tiden och söker ofta försökspersoner, jag är ganska snabb på att anmäla mig som frivillig och det Emeli fått fram om mig hittills är bara.. wow! Den här gången började med att jag anmälde mig till att få ett budskap förmedlat till mig genom Emeli:
Ditt budskap:
Får en klump i magen.. Stress, oro.
Känner även mycket i halsen.
En känsla av att du alltid är kall, värmen kommer inte in..Någon form av stopp eller blockering.
Tungt huvud…
Skala ner det bit för bit, ta dig inte an hela problemet på en gång.
Hör ordet dotter…. Finns en kvinna med dig. Mörkt, långt hår och är ganska lång.
Får till mig en känsla av stolthet och sen ett orkar du?
Tala eller tig…
Du är så trogen, så lojal. Det kommer att löna sig.
Du ska bota, det är din väg.
Tveka aldrig och tvivla aldrig på dig själv.
Något med varning för samhället…
Du behöver stå mer stadigt, se till att jorda dig mer.
Mitt budskap är ständigt återkommande från flera håll. Det var egentligen inget nytt men ändå kändes det så kraftfullt för mig. Det som jag reagerade mest på var att Emeli nämnde kvinnan som jag redan visste om, men inte visste mer om än så. Jag var tvungen att fråga om henne:
Nej fick inte fram mer än det, men i och med att hon säger dotter så finns det en relation mellan er sedan tidigare. Antagligen i ett tidigare liv. Hon var lite svår, ville hålla avstånd men samtidigt står hon dig nära. Hon kändes som en person som man har respekt för och vördnad. Nu när jag känner in igen får jag till mig prästinna av något slag och det kan förklara varför hon kallar dig dotter men samtidigt så påminner ni om varandra…
Här skenade Maries fantasier iväg med ”DU HAR VARIT HÄXA I ETT TIDIGARE LIV!” Who knows?
Efteråt erbjöd sig Emeli att hjälpa mig att släppa på blockeringarna jag har:
Kände mig lite yr när jag började.
Mycket tankar.
Vänster arm kändes lite konstig slapp eller sladdrig på något vis och så hade du blockeringar i alla fingrarna.
Höger arm kändes lite som vänster men inte alls lika mycket.
Nu till det lite konstiga din överkropp kände jag bara av som ett skelett, alltså att du inte hade någon massa runt, inget som skyddar. Har aldrig upplevt något sådant tidigare. Så jag gjorde ett nytt eller jag fick hjälp att göra ett. Jag fyllde i med energi runtom och efteråt kändes det som jag brukar känna.
Runt dina höfter kände jag en enorm tyngd och du hade som stålrör som satt runt dina höfter i flera lager.
Även runt benen kändes det som du hade spjälor. Vet inte om du känt dig klumpig och jobbigt att röra dig?
På skuldrorna hade du blockeringar som gick ner en bit i ryggen.
Även runt bäckenet kändes det lite stelt/ ömt.
Båda knäna var det stopp i.
Höger lunga var det stopp i och en blockering i nedre delen.
Levern kändes trög och hade som ett grått hölje om sig.
Kände även av mycket i halsen.
I magen kände jag av ett illamående som brukar indikera på någon obalans.
Jag fyllde på med ny energi och värme.
Om ni inte förstått vilket problembarn jag är tidigare så kanske det klarnar för er nu haha? Ärligt talat så vet jag inte hur en frisk kropp känns, jag mår riktigt bra just nu och ändå är jag så dålig.. Under healingen så kände jag en enorm värme och energi i kroppen, speciellt där jag har extra ont. Jag fick ett jättestarkt tryck över pannan och mina handleder ryckte, framförallt vänster. I vänsterhanden kände jag som pulseringar och hör och häpna: jag som ofta är så svullen och stel i fingrarna har inga problem alls längre!
Efter detta har jag börjat ta mina problem mer på allvar, jag måste börja ta hand om min kropp bättre för det funkar inte att vara 21 i en kropp som passar en 80åring. Om jag är såhär nu, hur blir det då den dagen jag är 80?
Tack Emeli!
Bea, som är mest känd för sitt engagemang i Hästresan, har den senaste tiden ägnat sig åt att utvecklas inom djurkommunikation. Jag studsade nästan upp och ner när jag såg att hon kommit så långt så hon efterfrågade att göra kommunikationer med andras djur mot betalning, det är ett så stort steg och jag är så glad för hennes skull samtidigt som jag önskar att jag en dag hamnar där! 😀 Här är första samtalet Bea haft med mina djur, Kadi närmare bestämt:
https://www.instagram.com/p/BE5lxZQQnsR/?taken-by=skogsmulllen
Vad har du att berätta?
Snart dags att flytta igen. Flytt fram och tillbaka, vill hitta hemma nu. Ett hem som är bra för flocken och familjen, där vi kan stanna. Nasse är ledsen/sorgsen, hennes föl dog, måste finnas som stöd. Men det har blivit en liten distans, hon kan inte riktigt ta emot. Körningen är bra, men behöver en paus för att landa och ta in allt, det har gått fort. Inte för fort, men behöver en liten paus för att kunna lära mer.
Bra, men behöver paus. Lite kravlös tid tillsammans. Sen kan vi lära nytt! Du vet när det är dags, jag berättar det för dig.
Stel höger bog. Lite små stelheter över kroppen, men inget tydligt/märkvärdigt. Lite ömhet i hovarna (hovväggen??), men jag kan inte riktigt greppa hur och var det känns.
Vad vill du med ditt liv?
(Han visste att du undrade detta, började prata om det nästan med en gång i kväll.) Jag vill vara Klaras häst, Klaras bästa vän. Jag vill att vi fortsätter göra roliga saker tillsammans. Köra, tricka, skogen, umgås, gosa. Vara tillsammans. Nasse, Juli och Jazza är också viktiga. Och de stora. Thyra är också borta. Sorgsen. Men hon har det bra där hon är! Frisk och pigg, fölet också. (Ser hur Thyra springer på en grön äng, lycka och frihet rakt igenom). Han verkar ha nära kontakt med dig och de andra i flocken, speciellt de små. Han kvar kontakten med de som vandrat vidare.
Är det något du vill att Klara ska veta?
Klara vet redan allt. Ni har en bra och tydlig kontakt mellan er, som djuren sa till dig, de berättar redan hur de vill ha det.
Det första jag kände var skuld, skuld över att släpa min flock över land och rike runt enbart för min skull. Och nu flyttar vi igen och innan hösten kommer blir vi tvungna att flytta ännu en gång. Sen vällde all sorg över mig, för min flock har fått gå igenom alldeles för mycket dem senaste månaderna, alldeles för mycket död. Ännu mer skuld. Skuld över att jag tog beslutet om Thyras framtid, skuld över att jag trodde att fölet skulle vara bra för Nasse, Nasse som redan bär på en sorg sen tidigare. Skuld över att inget blev som det var tänkt.
Så blev jag varm i hela hjärtat över att han vill vara min häst, min bästa vän. Det är du ju redan dummer, tänkte jag ❤
Efteråt frågade jag Bea om Maries två ponnyer som delar hage med mina, han nämner ju inget om dem? ”De tillhör inte familjen.” Lite paff blev jag, även om det var väntat. Jag och Marie har diskuterat detta, att även om våra hästar går tillsammans och har gjort det i några månader så är det tydligt att min flock inte ser Julia och Sväljis som en del av flocken. De lever tillsammans, umgås och verkar trivas i varandras sällskap, men det är någonting som skapar en liten separation. Jag har faktiskt inte varit med om detta tidigare eftersom jag bara haft mina hästar själva eller stått inhyrd i stall där alla tillhör olika. Kan det bero på att jag inte ser S och J som en del av min familj, min flock? Nånting är det iallafall och det är intressant att studera.
Någon dag senare skrev Bea att hon glömt säga till att Kadi bett om att få massage, jag kunde inte låta bli att skratta. Precis innan Bea hade samtalet med Kadi hade jag varit ute i hagen och kvällsfodrat och då knådade jag hans rump- och ryggmuskler och påpekade att jag skulle behöva massera igenom honom någon dag 😉
Tack Bea!
Hur jag resonerar när jag är sjuk och inte orkar ta mig igenom dataarbete: ”Jag vill sova.. jag mår dåligt, men nu är jag rastlös. Vad finns det som inte är ansträngande? Tänk tänk.. JAG KAN VERKA HÄSTARNA! Nej..? Nej, Klara, DET är ansträngande!” Jag kom fram till att jag kunde hitta på något lugnt med Rocky.
Att stå still är en utmaning för Rockan. Att bara vara i stunden och möta det som sker just där. Förut var det en kamp bara att stå lugnt på alla hovar även när han bara hade sig själv att sköta. Med tanke på att jag idag verkade framhovarnas tår lite snabbt medan han stod lös utanför stallet så känns det som att vi tagit ett stort steg i utvecklingen ändå, men uppsuttet är det till och från jobbigt för honom. En stress han måste möta. Det gick bra idag, jag koncentrerade mig på min andning och då slappnade han för det mesta också av.
Efter några minuter började det sprätta i benen på honom så jag tyckte att det räckte för idag, hoppade av och så gjorde vi lite voltarbete med fokus på varvbyten. Först fattade han ingenting och jag fattade inte varför han inte fattade. Men med hjälp av ett dressyrspö som förlängning av min arm så tog vi oss igenom övningen med förståelse. Tydligen så var den jättebra för honom för hans spända rygg löstes upp (ni fattar vad jag menar) och han fick ett härligt gung genom hela kroppen! Han var mycket nöjd efter passet 🙂
Jag lägger märke till det mer och mer, hur mycket min häst han har blivit. Kanske har jag blivit den människa han längtade efter att knyta an till. Min fina Rocka ❤
Skogsmullen 